Sannas Trädgård

Vi skaffade en katt för några veckor sedan. Maja, en tuff liten fröken i ljusgrått, beige och vitt. Hon blev ungarnas favorit och jag som har lärt känna många katter genom åren smälte direkt. Hon var både charmig och oändligt tålmodig med alla barn som ville kramas. Men häromdagen blev Maja sjuk och trots veterinärvård gick det inte att rädda henne, hon dog av ett medfött njurfel.
Självklart blev vi allihop bestörta och ledsna, vilken förlust när vi så nyss hade fäst oss vid en ny familjemedlem. Barnen grät och vi vuxna grät. Så tog vi oss samman och hämtade hem Maja från veterinären, lät barnen klappa en stund på den lilla döda kroppen och grävde en grav åt henne under päronträdet. Och när vi stod där och sjöng "Lille katt" kändes det trots allt som om jag kanske hade fått mina barn att förstå hur skört och bräckligt livet är. Ena dagen finns man och nästa dag finns man inte. Det var fint för barnen att få möta döden på ett så enkelt och rättframt sätt, inte våldsamt och blodigt som många andra barn i världen tvingas uppleva. Som min dotter, 5 år, uttryckte det "Det är inte synd om Maja, för hon känner inget, men det är synd om oss som inte får kramas med Maja längre"

Dagens tips: Låt barn få vara en del av hela livet, även döden. Så länge som det handlar om naturliga dödsfall är det oändligt skönt och lättar tyngden på små hjärtan om man kan hantera och prata om döden som någonting självklart tillsammans inom familjen.